Som vi nämnt i vår introduktion till vågsurfing kan man i stort sett vågsurfa överallt där det finns vågor, och vind i viss mån, om målet är att enbart stå upp samt att man har en lämplig bräda (tex. en longboard, om vågorna är mindre).
”Ground swells” och ”Wind swells”
Om man dock tänker sig de vågorna man ofta ser när man ser surfare på TV eller liknande surfa, är förutsättningarna lite annorlunda. Dessa vågor är nästan utan undantag så kallade ”ground swells” på svenska kallat ”dyning”. Men detta menas att de inte bildats direkt via vind på platsen ifråga, utan ofta via antingen ett lågtryck- eller högtryckssystem längre ut till havs. Orsaken att de bildats långt ut till havs, är delvis för att de ska bli såpass ”rena”, dvs. stora och starka, behöver de ha färdats över ett längre avstånd och på vägen via interferens hämtat kraften ur mindre vågor. Man kan därmed säga att ett ”ground swell” är en stor mängd vågor, som slagit sig samman till en och samma våg. ”Wind swell” är å andra sidan den typ av vågor som vanligtvis uppstår plats-specifikt kring den svenska kusten, dvs. ”man kan surfa när det väl blåser”.
Att surfing ofta förknippas till exotiska platser har därmed dels sin anledning i att låg- och högtryckssystemen ofta är starkare i de områden, och vågorna har haft möjlighet att färdats och ”bygga till sig” under långa avstånd till havs, vilket i sin tur ofta skapar de stora vågor som man förknippar med surfare. Detta även om det just går att surfa på långt mycket fler ställen än så.
Särskilda surfspots
Ofta håller som du säkert känner till bra surfare till vid speciella platser, eller surfspots runt om i världen, samt att helt enkelt vissa platser runt de stora haven lämpar sig bättre för vågsurfing än andra (det är bland annat där man även ofta brukar etablera surfcamps). Detta helt enkelt då förutsättningarna för bra vågor är just där. Varför är just dessa platser bättre än andra kan man då fråga sig? Svaret ligger i ofta hur botten-miljön ser ut.
Hur botten påverkar
När vågor kommer närmare kusten, och det blir grundare, behöver som sagt energin ta vägen någonstans, varav det som tidigare varit långa dyningar, börjar byggas upp på höjden i stället. Observerar man dock vågorna när de kommer in mot kusten, kan man ofta se att de inte bryter längs en rät linje på vägen in, utan brukar ofta till en början med att bryta bara på vissa ställen. Det är helt enkelt för att botten är ojämn. Så på de platser där det är grundare är där vågen börjar bryta. Vågen bryts sedan på vardera sida, om denna ”peak”, höger eller vänster, och det är dessa ”left” eller ”right handers” som surfare brukar surfa. De surfspots som är bra, är alltså de som har bra och starka vågor från oväder till havs, samt har en lämplig botten. Vad som dock är en bra surfspot är dock väldigt individuellt då det är baserat på hur duktig man är som surfare. En avancerad surfare som surfar på liten bräda kanske söker just stora och starka vågor som även bryter hastigt (liknande surf-braket ”Pipeline” på Hawaii) medan en nybörjare absolut inte bör bege sig ut i så kallade ”big swells” (vilket ofta är den typ av surfing som porträtteras i media), utan kan istället vara lämpligt att börja på redan brutna vågor eller ”witewash” med en längre bräda eller ”longboard”. Generellt söker dock de allra flesta surfare (även bland de bättre) vågor som inte bryter för hastigt, så man får surfsträcka. Du kan läsa mer om vågor som bryter på olika sätt här.